Just nu känns inget riktigt bra. Men det var skönt att gråta. Jag har pratat med Alina. Ovärderligt. Tack för att du finns min vän.

Ska snart till jobbet.

I morse höll jag nästan på att spy av nervositet. Och jag har haft gråten i ögonen sen jag gick ut på promenad vid 10.

Vet inte varför jag skriver detta på min blogg. Vill jag ha sympati? Kärlek? Medlidande? I guess. Men varför lägga ut sig på en blogg. Ja...varför inte? Kanske ger det nån sorts bearbetning.

Did I throw it away?

Hjälp.