Vet ni en sak? Jag trivs så otroligt bra här. Jag trivs med mig själv, jag trivs med de personer som jag får ha här och jag trivs med vem jag är när jag är med dem. Inte så att jag alltid går omkring och älskar mig själv, jag kan bli så otroligt less på att jag inte kan acceptera mig själv. Och det är inte så att vi går omkring på rosa moln här och aldrig stöts mot varandra, eller blir less, eller får varandra att gråta (senast igår fällde jag en tår pga människor.) Men det ska inte vara så heller. Relationer är berg-och-dalbanor. Detta är en kärleksförklaring till er i Mellansel som gör mina dagar till bra dagar, som gör mig glad, arg, ledsen, som berör. Som bryr sig. Till er jag inte känner så väl men som ändå är här, till er jag har väldigt nära, till er jag lärt känna bättre på senare tid.