Jag är uppvuxen i frikyrkan. Sedan jag varit liten har jag gått i söndagskolan, scouter, i tonåren på ungsomssamlingar, åkt på otaliga konferenser och läger, gått på ännu fler gudstjänster, varit med i en bönegrupp, sjungit i kyrkans kör, varit med i dansgrupp, varit scoutledare och lärare i söndagsskolan, sjungit i kyrkan och gått på ännu fler gudstjänster. Jag är med andra ord en riktig kyrkråtta.

Jag kan liksom inte tänka mig hur det är att inte vara i kyrkan.
Kyrkan har varit min fasta plats och andra hem. Och till och med som en egen kultur som jag tillhört.

Och det är där skon kan klämma.

När kyrkan blir en subkultur, där vissa hör hemma. Där man ska klä sig på rätt sätt, prata på samma sätt och använda vissa uttryck. Följa samma mönster.

För mig som har varit helt och hållet infiltrerad i allt som har med kyrkan att göra är det svårt att se tendenserna. Tills jag träffar människor som inte passar in i rollen. Folk som kan röka och snusa (nämen dra på trissor!) och till och med svära. Men ändå helt och fullt lita på Gud.

Jag har alltid varit en skeptisk typ och vill inte fastna i saker som inte har nån betydelse. Ett litet exempel på mitt provcerande sinne är att jag ibland tagit på mig lite för korta kjolar till söndagens möte...bara för att visa att vad jag har för kläder inte har någon som helst betydelse.

(I och för sig...ingen har någonsin yttrat något negativt om det. Så det är kanske jag som har mer fördommar för vissa inom kyrkan än de har om mig... Jag är redo och blir gärna överbevisad! Krossade fördomar, me like!)

Jag vill att kyrkan ska vara ett ställe där alla får komma till tals, alla frågor får ställas, där alla funderingar tas på allvar!
Jag vet så så många som mött Gud (som vi uttrycker det) i sina unga år men sen lämnat kyrkan. Och jag tycker det är så sorgligt. Och jag vill inte stå i vägen för att människor ska få förstå Guds kärlek för dem!
Har kyrkan varit för dålig på att ta människors funderingar på allvar? Har vi velat stöpa alla "nyfrälsta" i våra egna formar? I sånna formar som egentligen inte har någon betydelse för en människas frälsning. Bara för att känna att vi har kontrollen?
Tål vi personer som kommer och utmanar våra föreställningar om hur en kristen ska vara? Någon som svär som som en borstbindare (för att personen i fråga gjort det i sin subkultur) eller frågar om vi verkligen MÅSTE vara glada laxar i kyrkan på söndagarna. Som kanske inte förstår att man ska använda uttryck som "Gud talade till mig i nattens timmar" eller "Jesu blod har satt mig fri" men som ändå helt och fullt förstår att Gud existerar och älskar dem eftersom de upplevt det!!

Och missförstå mig inte. Jag tror på begreppet synd. Jag tror att Jesus vill att vi ska göra som han vill. För han har kollen och vill vårt bästa.

Men för att vi ska kunna ta sådana saker på allvar gäller dett att se bortom det som inte spelar roll!

Så vad spelar roll egentligen? Jag är fortfarande väldigt förvirrad. Har ni som läser detta några förslag? Känner ni igen er i det jag skriver, eller håller ni inte alls med? Låt mig veta era fina åsikter, för jag tror ni har mycket intressanta synpunkter att komma med!

Så...jag tror inte jag behöver göra upp med frikyrkan. Jag älskar kyrkan. Men väl med sådant som inte spelar någon roll det långa loppet.