Jag har en defekt: Jag kan inte bli arg på ett bra sätt. Jo, jag kan bli sur utan någon fara. Men om jag blir arg så blir jag så ruskigt arg att det svartnar i huvudet liksom. Bokstavligt. Nån hundradels sekund känner jag mig yr, och jag blir jättearg. Och i sådana situationer har jag jättesvårt att vara saklig. Fast när jag tänker efter. Det har nog alla som blir jättearga.

En intressant grej med den hundradels sekunden är att det aldrig blir så om jag blir arg på mina familjemedlemmar. Det är när jag blir arg på vänner det blir såhär. Jag bråkar sällan med mina vänner, jag är rätt så diplomatisk (konflikträdd?) och det är som att när jag verkligen blir arg så tänker hjärnan "Ojoj, läskigt och ovant att vara såhär arg, vad ska jag säga!?"

Och sen slänger jag ur mig nåt...

Trots det så tycker jag det oftast känns lite skönt att bli sådär riktigt arg. Då känner man att man känner... Jag är livrädd för att bli en sån som aldrig upprörs över något. Ibland behöver man ryta ifrån.