Johanna lyssnar på Håkis. Håkan Hellström. Och minns. Och saknar. Saknar de kvällar vi hoppade runt till En vän med en bil. Och sjöng ut våra sorger till Nu kan du få mig så lätt. Saknar hur otroligt häftig och urtöntig man kände sig när man började säga medis. Minns vårsolen på Jesusmanifestationen. Minns hur alla envist undvek att besöka min avlägsna lägenhet. Saknar alla trötta morgnar på kyrkbänken i sumpan, ibland resultatet av en alltför sen natt i Kista/Åkeshov. Minns köket på temous och den osköna blå bäddsoffan. Saknar mina ensamma "gå-vilse"-promenader. Minns Hummlegårdens höstlöv. Saturnus, största kanelbullarna. Kafé 60:s fettiga kanelbullar på kyrkogården. De försenade tågen och hur det pötsligt blev tillåtet att prata med de andra på perrongen. De alltför få konsertbesöken. Anna Ternheims storhet. "Coffee time", alltför mycket dipp. Smått ångestframkallande fikapauser. Önskan att bli sedd. Kändisspaningen som dock avtog med tiden. Långa samtal fulla av frågor, alltför få svar, men mycket kärlek. Dubbandet av Morden i Midsommer. Födelsedagskalas på olika håll och kanter. Lugnet i Farsta Strand. Stoltheten i att ha lärt sig tunnebanestationer utantill. Alla skolböcker som blev stående i hyllan, gubben och min unika förmåga till ofrivillig sovmorgon, alicia keys, jonathan johansson, james morrison, gavin degraw och kristina och karl-oskar. "Världens vackraste man" vid Norrmalmstorg. Upptäckten av Urban Outfitters storhet. Och stockhoms skönhet....