Igår hade jag en sån där perfekt kväll. Ni vet, en såndär kväll när man anar hur mycket man har, men ändå längtar efter något mer.
Så känner jag ofta när allt känns bra.
Om jag är ute och går och ser en fantastisk vy, en oslagbar utsikt. Då känns det som att livet är perfekt, men som att det ändå finns nåt mer, nåt underbart. Nåt ställe där det är ännu vackrare. Det brukar jag tänka är nån sorts längtan till en himmel. Jag vet inte, men det är så jag tänker.

Bara pratstunden med Emilia i bilen var ovärderlig. Älskar dig vännen!