Why is it always the ones that we love are the ones that will never come home. Why must all of the bridges we cross take their toll.

Ooo. Jag försöker. Jag försöker. Att inte se tillbakaochbakåt med något sorts svårmod eller ånger. Eller fel sorts saknad. Ändå kommer ilet i magen. Det är ologiskt som tusan. Men rätt underhållande att känna hur huvudet fungerar.

But hey, jag kan låtsas lite. Det funkar. Det och att tänka logiskt och glatt.
Whatever works.



Nu till lite historia:


I fredags for jag ner till Annika i Härnösand för att kvalitetstida. Annika går på Härnösands folkhögskola, eller Kapellsberg som musiklinjen heter.



Där befann sig även Erik/Fängan.



Tiden gick fort. Vi hann mysa, fika, hänga med ankan och fängans vänner, fara på födelsedagsfest och bara vara. Precis som förut. Fast nytt.



Dessutom träffade jag och fängan självaste Therese som var i Härnösand för att spela med sitt dansband Voyage
Hon glittrade, som den stjärna hon är!



En fin helg, och jag har nån ny energi inne i magen idag. Jag tackar helgen för det.

Kommentarer
Postat av: Alina

Gud, vilken fin bild den första på Annika!! Och Therese är hethethet! Som vanligt! :)



Skönt att du haft det bra, finis! <3

2010-11-15 @ 23:28:21
URL: http://gretalina.blogg.se/
Postat av: Therese

Du kan va en stjäärna!! Och Alina, du kan va het!!! :D Puss

2010-11-16 @ 02:42:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback