Jag har kollat på Kvällsöppet med Ekdal idag. De pratade om surrogatmammor och päls och nobelfest. Men jag kollade mest för att se Marcus Birro. Jag måste sluta titta. Han är liksom för...fin.


Kolla in den här texten. Jag lyssnade nyss på denna godbit till låt och fick mig en tår i ögat.
Texten är ur Poor boy med Michael Ruff
(Det är läskigt vad Mellansel gör med en, man kan liksom inte sova när alla namn på alla slick-musiker som diskuterats vid middagsbordet, (och då inte vid den ände man själv sitter vid, men de lyckas, dra på trissor, ändå fastna i ens undermedvetna) virvlar omkring i skallen på en, så till slut måste man köra dem på spotify, och då verkar det vara svårt att sluta! Tack alla nördar för tipsen.

Listen to the rain, like
glass breaking slowly
My heart's breaking right on time
Listen to the water, like a
thousand people kissing
Or one person walking away
Listen to the wind, like
young lover's passion
Or old people passing away
In all these things I hear you
In all these ways you call to me
Calling me...poor boy
It's like I know where love is
But love will never come to me
Calling me poor boy, poor boy

Avslutar med några bilder på min fantastiska brorsdotter som bakar bullar! Hon vet hur man tar livet med en klackspark. Lär mig, o, du mästare.