Idag är en sakna-dag. Det började med att Annika ringde, hon satt på bussen på väg till Sundsvall och ville ha resesällskap. Och såklart jag ställer upp. Annika är för fantastisk hon. Vi pratade om ditten och datten. Jag grät en rejäl skvätt under vårt samtal. Sen ringde jag till pappa, då grät jag konstant. Jag saknar min pappa.

Och ja, det är den där tiden på månaden då man mår lite extra konstigt. Bara för att man är kvinna.

Så nu gråter jag fortfarande. Men det är inte tårar av hopplöshet. Det är tårar som stavas en del saknad, lite rädsla, kanske lite ensamhet. Men bakom all gråt finns hopp och tacksamhet.

Om två veckor får jag återse norrland igen. Det känns som en tröst. Då blir det återträff på Mellansel. Och förhoppningsvis hinner jag en sväng förbi Nördis också. Jag vill krama min familj.

Snart ska jag till jobbet och ha det jättebra! Positivitet är en grymt bra sak.