You are my refuge and strenght, I will bless Your name

Efter en riktigt dålig natt sömnmässigt så var jag tvungen att muntra upp mig själv litegranna.

Först körde jag lite dans till den gamla Kirk Franklin-klassikern Hosanna. Nog kan man stegen, men det kändes lite futtigt att stå ensam i en källare...

Sen tänkte jag att jag skulle lyssna på I will bless the Lord med Smokie Norful. Det är låten vi körde på vår slutkonsert på Mellansel år två. Jag har inte lyssnat på den mycket sen vi slutade, men nu gjorde jag det, och jag känner hur allt kommer tillbaka till mig!

Jag känner hur en vår/försommarkväll i en gympasal känns. Kommer ihåg hur det känns att ha avslutningskonsert lååångt innan man ska sluta, eftersom vi skulle åka till USA efteråt.
Kommer ihåg hur det låter när tenorerna tar i på Lord, Lord, Lord. Hör Sofias wailingar som man skulle lyckas härma.
Tänker på alla oändliga rep uppe i Karins rum. Ser framför mig högen av sydda "skrubber" som ligger på vardagsrummet i hus 5. Känner än en gång av våren.

Ytterligare tusen känslor som inte ens går att få ner på papper just för de är abstrakta och känslor. Det är härligt. Vad en sång kan göra!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback